Koffans utfärdsstuga Holken
Koffan har en utfärdsstuga, Holken, i sitt bruk. Stugan ägs av vår understödsförening Skuffen (Scoutkåren Kamraternas Föräldra- och Understödsförening). Stugan finns ute i Pemars urskogar, nära till naturstigar vilket gör det till ett ypperlig utfärdsmål.
Holken är en stuga som rymmer ca 30-40 personer och ofta har vi även tält med oss så att ännu fler ryms med på förläggningarna. I stugan finns el men den värms upp med hjälp av fyra kaminer. Rinnande vatten finns ej, men det stör inte då det finns en pumpbrunn på gården vars vatten är drickbart. Även maten lagas på vedspis med ugn, fastän det finns även en liten tvåplattors elspis. Holken är hur mysig som helst!
Holken kan hyras ut för diverse scoutevenemang. Om du är intresserad av att hyra Holken, ta kontakt med Kårstyrelsen per epost: kfumkoffan@gmail.com
Ute på gården finns en bastubyggnad och ett vedlider med utedass. Där finns även ett extrarum (kallad för Spätelska-käringens rum) som kan värmas upp med ett elbatteri och som rymmer ca 7 personer. Holken har även ett eget spöke, hon kallas för Spätelska-käringen. Hennes saga kan du läsa här nedan.
För körinstruktioner är det bara att fråga kårens ledare som kan skriva ut eller skicka dessa!
Sagan om Spätelska-käringen
En gång för länge sedan, då området var omringat av vatten, var Holkens gård och omringande skogar en liten ö. Det var på den tiden då spätelskan härjade i landet. Spätelskan var ingen kul sjukdom kan jag berätta. Fick man den började man ruttna så öronen föll av, håret lossade och huden bara smalt av en. På den tiden var man inte lika lärd inom medicin, så man hade inga botemedel mot sjukdomen. Det var absolut ingen som ville insjukna i denna sjukdom och en djup skräck för den härjade i landet.
Man beslöt då att alla som sjuknade in i sjukdomen, skulle skickas bort till små öar, där de skulle leva resten av sina liv tillsammans med andra som insjuknat i spätelska. Även till ö:n där Holken låg, kom det många sjuka personer. De flesta accepterade sina öden och ville inte sprida på sjukdomen, så de kom gärna till ön för att leva där.
En käring var inte som alla andra. Hennes namn var så fult att den har försvunnit ner i historiens strömmar. Nuförtiden kallar vi henne bara Spätelska-käringen. Hon var som sagt inte som alla andra. Redan som frisk såg hon ut som en häxa och hennes själ var inte något vackrare. Hon brydde sig inte om att andra människor kunde bli sjuka utan ville bo i sitt hem på fastlandet och fortsätta leva sitt liv som alla andra. Till slut togs hon fast av vårdpersonalen och polisen och skeppades ut till Holken i en båt. Hon levde där en tid och gjorde livet surt för alla andra som bodde på ön.
Till slut kom dagen då hennes kropp inte längre klarade av att leva. Käringen hatade världen och hatade människorna och lovade att så länge hennes ande bara kunde, skulle den spöka på Holken.
Med tiden försvann vattnet och hela Pemar blev en del av fastlandet. Många har genom tiderna bott på Holken och man har hört historier om folk som bara försvunnit. Till slut var det inte någon som ville bo där och stugan såldes till scouter.
På 80-talet var det en patrull scouter som åkte iväg på utfärd till Holken. De lekte och pysslade hela dagen och hade det kul. När mörkret sakta lade sig på började alla känna sig en aning illa till mods. Ute började vinden blåsa upp till storm och en kyla spred sig utomhus. Inne försökte scouterna elda i vedspisen men det blev aldrig riktigt varmt. Egentligen skulle alla ha viljat åka hem, men ingen vågade visa sig fegare än de andra, så ingen sa något. Till slut kröp alla in i sina sovsäckar och började sova. En av flickorna fick helt otrolig kissbrott mitt i natten. Hon försökte hålla sig, hon ville verkligen inte gå ut i mörkret och kylan. Till slut måste hon ändå ge sig och gå ut till vedlidret där dasset ligger. Hon gick på dasset och kände plötsligt hur hennes nackhår restes. Hon kikade ut genom springorna på dassets dörr men kunde inte se något konstigt. Hon ruskade på huvudet och tyckte att hon var fånig och bestämde sig för att gå tillbaka in till Holken. Hon öppnade dörren och steg ut i vedlidret.
Tyst tassade hon sig mot lidrets dörr när hon hörde ett viskande ljud från vedutrymmet. Hon stannade upp och sneglade långsamt mot vänster och såg en stor boll av ljus som kom mot henne.
På morgonen vaknade de andra scouterna till. Förskräckta märkte de att flickan inte fanns någonstans. De letade och letade men kunde inte hitta henne. Man sprang till grannen och ringde därifrån hjälp (på den tiden hade man inte mobiltelefoner). Polisen och brandkåren kom och hjälpte till i sökandet, men ingen flicka hittades någonsing.
Ljuset var nog Spätelska-käringens ande som uppslukade flickan. Anden bor i det som vi idag kallar Spätelska-käringens rum, det var där hon bodde i tiderna.
Flickan var inte den första som försvunnit. Hon lär inte heller vara den sista.
